Blogguppgift C: När blir journalistisk fiktion?

Marc Weingarten definierar new journalism som ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Men var går egentligen gränsen mellan journalistik och skönlitteratur? Är det rätt att klassificiera en bok som fakta om den inte till hundra procent stämmer överens med sanningen?
Till hjälp för att besvara de här frågorna har jag läst Günter Wallraffs klassiker Längst därnere. Günter Wallraff är en tysk journalist som ofta fick material till sina reportage genom att i förklädnad leva en tid i de miljöer han ville skildra.  I Längst därnere sätter Wallraff på sig ett par färgade kontaktlinser och en brun peruk. Han låtsas tala tyska med en "turkisk" brytning (egentligen kastar han bara om ordföljden i meningar och säger inte hela ord utan t.ex. "arbet" istället för "arbeta"). Wallraff, eller "Ali" som han kallar sig, börjar, som så många andra turkar och invandrare, arbeta i Thyssens stålverk. Arbetsförhållandena är fruktansvärda och rasismen Wallraff utsätts för är chockerande.

Kan man då ta Wallraffs ord på allvar? Är denna bok ett reportage eller ska man ta den med en nypa salt? Vad jag reagerade på var att Wallraff har beskrivit ett  antal dialoger väldigt exakt. Även om han förde anteckningar under sin tid som "Ali" känns det otroligt att han lyckats komma ihåg dem ordagrant. Han skriver ibland: "Denna dialog är autentisk." men jag kan inte låta bli att fundera över huruvida han inte vinklat de något. Ingen journalistik är objektiv och ännu mindre sådan där journalisten ständigt utsätts för rasism och förtryck av människorna han vill porträttera.
Med detta sagt, att jag inte upplever boken som helt objektiv, vill jag påpeka att jag ändå definitivt tycker att boken bör gå under rubriken litterär journalistik. Wallraff har bara valt att göra sina undersökningar och intervjuer på ett originellt sätt, något som kan ha inneburit både för- och nackdelar. Fördelar - eftersom han har faktiskt har varit i situationerna han beskriver. Han har arbetat under livsfarliga förhållanden i stålverken och har varit försökskanin i medicinska studier. Han spenderade så pass mycket tid i de smutsiga omgivningarna att han utvecklade kronisk bronkit. Nackdelar - eftersom, som tidigare nämnt, Wallraff måste ha haft väldigt svårt för att vara objektiv och hela tiden befunnit sig på arbetarnas sida och sett det genom deras ögon. Klart är att det är beundransvärt hur långt Wallraff var villig att gå för att berätta sanningen.

Att boken är av journalistisk natur kan även ses på strukturen. Wallraff varvar kapitel med vad han upplever under sin tid som "Ali" med vad man kan kalla faktarutor. Dessa faktarutor innehåller b.la. tidningsartiklar, notiser och fakta om företagen "Ali" jobbar för. Detta visar på att Längst därnere är litterär journalistik snarare än fiktion. En annan skillnad är hur boken är uppbyggd. Det finns inget slut, ingen vändning, inget spännande avsnitt osv. Det är bara en lång beskrivning av vad Wallraff får stå ut med när han utger sig för att vara en turkisk gästarbetare. Att jag var medveten om att boken bygger på en sann historia spelade en väldigt stor roll när jag läste boken. Hade den varit en skönlitterär bok hade den inte alls varit lika spännande eller intressant att läsa - just eftersom det inte finns en röd tråd med en början och ett slut.

Språket Wallraff använder är enkelt. Det är beskrivande, som i ett reportage, men inte så målande som det kan vara i skönlitterära böcker. Hur boken är skriven är oerhört viktigt vid ett reportage som är så här långt. 300 sidor med invecklat språk och fackliga termer hade inte varit särskilt kul att läsa.

New Journalism för mig, tycker jag är ett sätt att göra journalistik och nyheter mer lättillgängligt. Hade inte Wallraff skrivit denna bok, som ju har blivit väldigt känd, tror jag att det är många som aldrig hade fått insikt i hur gästarbetarna levde under 80-talets Tyskland. Det är betydligt lättare att läsa en bok som är skriven ungefär som en berättelse än en lång artikel. Nackdelen är dock att när journalister arbetar på ett icke-konventionellt sätt så blir de ifrågasatta.

Var gränsen mellan fiktion och journalistik går tycker jag är ganska självklar. För mig är det, som sades i debatten om Liza Marklunds bok "Gömda", så fort författaren förändrar ett uns av sanningen. Med det menar jag inte att man måste komma ihåg dialoger ordagrant eller att man inte får lov att ändra färgen på någons tröja - utan jag menar när man som t.ex. Marklund gjorde i Gömda, ändrar en persons nationalitet - då går det från att vara journalistik till skönlitteratur. Kontexten skall var densamma som den var i verkligheten och de pressetiska reglarna skall följas, annars finns möjligheten att människan får en snedvriden uppfattning av världen.