Två unga killar, 15 och 17 år gamla, är misstänkta för att ha knivhuggit en homosexuell man till döds. De är goda vänner och har setts tillsammans i samma religiösa samfund, som råkar vara ett muslimskt sådant. Sjuttonåringen driver dessutom en religiös blogg om extrema moralfrågor...
Journalister ställs ofta inför frågan: Vilken information är relevant att publicera? Bör man gå ut med namn, yrke, etnicitet etc. i media och i sådana fall i vilket skede? Och var går gränsen för vad allmänheten bör veta och vad allmänheten vill veta? Det verkar som att allmänheten vill veta så mycket som möjligt, det spelar ingen roll om informationen är relevant för fallet.
Olika medier har olika syn på hur personliga uppgifter skall hanteras. Dock måste de alla ta hänsyn till de Pressetiska regler som finns. Dessa regler finns för att skydda den enskilde från oförskyllt lidande.
Mitt första intryck är ganska splittrat. Å ena sidan tycker jag att det inte borde spela någon roll vad pojkarna har för religion eller att den ena har en religiös blogg. Att publicera denna information kommer enbart göra att den misstänksamhet och vilja att göra islam till syndabock som redan finns ännu större. Tyvärr finns det en tradition att direkt skylla en viss sorts kriminell gärning på muslimer. I somras när terroristattentaten i Norge skedde tog det inte lång tid innan muslimer pekades ut som skyldiga. Läs mer om det här: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/oskyldiga-muslimer-far-kla-skott-for-hogerextrem-terror_6361712.svd Homosexualitet är något som förkastas i många religiösa förbund, vilket majoriteten av människor är medvetna om. Då finns det knappast något poäng i att ta upp att pojkarna var djupt troende muslimer.
Å andra sidan tycker jag att det är viktigt, om nu polisen bekräftat att det var ett hatbrott, att göra folk medvetna om vad fundamentalism kan leda till. Det kanske snarare hade varit mer relevant att tala om att pojkarna var
djupt troende, men ändå utelämna att det var islam det handlade om.
I de Pressetiska reglerna står det "10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet,
yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning
om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.".
Problemet för media i denna fråga har alltså varit huruvida de båda pojkarnas etniska ursprung och religiösa åskådning varit av betydelse när brottet begicks. Sydsvenskan valde att inte kommentera detta alls medan Aftonbladet valde att avslöja allt - att sjuttonåringen ber dagligen, att han anser att alla sexuella relationer som inte är mellan en man och kvinna är onaturliga osv. De påpekar dock att det inte behöver ha en direkt koppling till brottet men menar att undanhålla denna information är att inte berätta sanningen. Jag kan förstå detta resonemang men jag håller inte med om det. Även om denna information inte skulle vara relevant för brottet så kommer det enbart trigga de negativa föreställningar många människor har om islam och i detta fall Malmö och Rosengård. I denna situation måste journalisterna alltså fråga sig vad allmänheten är nyfiken på att veta och vad allmänheten bör veta för att kunna bilda sig en objektiv uppfattning om vilket skede brottsutredningen befinner sig i. När Aftonbladet säger att de tycker att allmänheten har rätt att få reda på all information (dvs. "sanningen" om pojkarna) får dem det att låta som att de prioriterar publikens intresse. I mina ögon verkar det snarare som att de enbart tänker på hur många flera bilagor de kommer sälja om de publicerar lite mer information än andra tidningar - som tidigare nämnt anser jag ju att allmänheten är intresserad av att få så mycket information som möjligt .
Detta för mig vidare till punkt 7 i de Pressetiska reglerna: "7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från
sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig
belysning." Behöver allmänheten veta vilken religion pojkarna tillhör och att en av dem driver en religiös blogg? Det tycker inte jag. När Aftonbladet och QX valde att publicera dessa uppgifter hade åklagararen varit noga med att avfärda alla hatbrottsmisstankar. Det verkar som om de enbart publicerat dessa uppgifter eftersom de vet att folk vill läsa om det. När Aftonbladet dessutom väljer att publicera utdrag ur sjuttonåringens blogg blir det väldigt enkelt att ta reda på pojkens identitet - det är bara att göra en snabb internetsökning och på internet som ju blivit en slags media för nyheter där folk kan skriva vad de vill utan att ta hänsyn till några Pressetiska regler. På bloggar och forum är man i stort sett fri att skriva precis vad man vill.
Det här med att publicera namn är ett annat problem. Ska man hänga ut brottslingar med namn och foto i media?
I artikeln Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare diskuterar Stig Hadenius huruvida man oftare bör publicera namn på kriminella. Han menar att genom att göra detta kan man förhindra många brott och främst då sexualbrott där gärningsmännen ofta upprepar sig. Detta kanske stämmer, men i fallet med de två pojkarna tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med vilka uppgifter man publicerar. Först och främst är de fortfarande omyndiga - de är alltså barn som begått brott. Att publicera deras namn kommer skada inte bara dem utan även deras familj. Föräldrarna kommer ifrågasättas, syskonen kommer inte kunna leva normala liv. Detta problem omnämns även i de Pressetiska reglerna: "15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada
människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart
allmänintresse kräver att namn anges."
När media väljer att publicera information som gör att gärningsmännen lätt kan identifieras ges allmänheten möjligheten att ta lagen i egna händer. Då bör man tänka - är det klokt att ge 9 miljoner människor möjligheten att agera polis och domare? Jag är säker på att polisen noga övervägde vilken information som var relevant i detta fall. Om polisen poängterade att det inte var ett hatbrott ser jag ingen anledning till varför media behövde gå ut med information om pojkarnas religiösa tro. Religion, liksom politiska åsikter, är något många människor ser som en privat sak. Att gå ut med sådan information i media tycker jag enbart är OK när det bevisats att det var av relevans under brottsundersökningen - inte förrän då är det något som allmänheten bör ta del av.
Att tillägga till denna diskussion är att jag har sökt lite artiklar om denna händelse och fick fram den här på QX:s hemsida http://www.qx.se/samhalle/11327/varfor-mordades-daniel-nordstrom. Om det som står i artikeln stämmer, dvs att den är grundad på polisförhören med pojkarna, tycker jag att det är uppseendeväckande att åklagaren inte ens övervägde att döma pojkarna för hatbrott. Jag tycker inte att det är rätt att direkt anta att det handlar om hatbrott bara för att pojkarna var djupt troende - men att direkt utesluta det är att blunda för de problem som kan uppstå till följd av fundamentalism.
Jag håller med om att gränsen mellan vad allmänheten bör veta och vill veta är problematisk. Vidare är det ju inte helt lätt att att definiera vad relevant information faktiskt är. Det aktualiseras ju i det här fallet med att olika medier beslutat olika angående vilken information som är relevant.
ReplyDeleteJag håller också med dig om att i den rådande diskursen är lätt att skuldbelägga islam och muslimer vare sig religionen har nog kausalt förhållande med brottet i fråga eller ej. I samband med detta kan man ju fundera på om pojkarnas etnicitet eller tro hade varit lika intressant om de exempelvis varit kristna.
Aftonbladets påstående att har rätt att till all information känns onekligen aningen ihåligt eftersom de är så marknadsinriktade. Samtidigt kan man inte förneka att Aftonbladets chefredaktör hade en poäng när han påstod att de traditionella medier utmanades av exempelvis bloggar.
Gällande publicering av uppgifter som gör att gärningsmän kan identifieras håller jag med om att det inte är pressens eller i förlängningen allmänhetens uppgift att ta hand om brottslingar. Det är rättsväsendets uppgift, man är ju oskyldig fram tills dess att motsatsen bevisats.
Hej Tania!
ReplyDeleteJag har med stort intresse tagit del av dina tankar och synpunkter; jag håller med i många fall - i vissa lite mindre. Framförallt känns det som att det grundläggande problematiken ligger i vad som verkligen är mediernas uppgift. Jag har resonerat en hel del kring utländska medier, och börjar känna att vi i olika länder tycks ha olika syn på vad medierna faktiskt ska tjäna till. Detta är någon som skiljer sig länder emellan, men också något som förändrats mycket genom historien.
En av de allra första tidningarna som dök upp i England, i samband med industriella revolutionen, hade som enda syfte att "utbilda massorna". Den var utformad som en encyklopedi och skrev om historiska händelser. Sedan övergick pressen till att fokusera på aktuell information (men på den tiden skrev man utan att tveka att det var John skomakaren som stulit två shilling...) för att sakta men säkert bli mer av en underhållning.
I USA, till exempel, tycks mediernas mål vara att avslöja så mycket som möjligt. I en valsituation som den aktuella kan man förvänta sig att medierna skulle gå över lik för att få tag på vad de anser vara "relevant" information, menad att upplysa folket. Att t.ex en konservativ presidentkandidats avlägsne kusin gjort en abort för en hel massa år sedan, skulle säkert vara av intresse för medierna, oavsett vem som blir lidande av ett sådant avslöjande, och oavsett hur stort allmänintresset verkligen är. Man tycks även ha en helt annan syn på hur långt media får lov att gå för att underhålla. Att smått förvränga information via subtila ordlekar, klippta bilder etc. tas emot med mycket större acceptens än i Sverige.
Det är den synen vi i Sverige har på mediernas roll och uppgift, som avgör vad vi förväntat oss av dem och var vi drar gränserna. Du skriver: "Å andra sidan tycker jag att det är viktigt, om nu polisen bekräftat att det var ett hatbrott, att göra folk medvetna om vad fundamentalism kan leda till. Det kanske snarare hade varit mer relevant att tala om att pojkarna var djupt troende, men ändå utelämna att det var islam det handlade om". Den här meningen pekar på vad jag uppfattar att svensk media ofta gör: försöker hitta ett mellanläge. Något som respekterar de etiska spelreglerna men samtidigt säljer. Något som skyddar de berörda men ändå ger något för allmänheten att sätta tänderna i. (Som att publicera ålder och kön utan att nämna namn. För det skapar intresse. Ger en något klarare bild. Ger läsarna något att spekulera kring). Och det är nog här jag tvekar. Jag tycker det verkar knepigt att tidningarna ska säga A utan att säga B. Om nu religionen var av relevans för mordfallet (vilket polisen i detta fall sagt att den inte var, och det förändrar klart saken) tycks det mig underligt att medierna skulle nämna religion utan att nämna vilken. För det första skulle det tillåta allmänhet att spekulera fritt och projicera det på precis vilken religion de vill, för det andra vore det att ge en diffus och otydlig bild av såväl händelsen som viktiga samhällsfenomen som faktiskt borde granskas och diskuteras. Vårt samhälle är redan fyllt av individuella uppfattningar och fördomar som lever och frodas även utan mediernas hjälp. Det vore naturligtvis fel av medierna att spä på dessa fördomar, men ska det vara deras uppgift att vara en mjuk kudde och att skydda oss från allt?
Jag inser att jag inte låter helt övertygad av mina egna idéer, och det är jag inte heller. Jag finner det otroligt svårt att komma fram till en fast ståndpunkt på ett så pass delikat ämne. Och som jag sagt tidigare: denna typ av beslut måste tas från fall till fall.