Blogguppgift D: The Elements of Journalism

År 2012 är möjligheterna för att göra sin röst hörd oändliga. Har du tillgång till en dator eller en mobiltelefon kan din åsikt genom en knapptryckning spridas över hela världen. Det är inte längre bara profesionella journalister som är först med nyheter. "The news is becoming less of prepared lecture and more of a open-mike conversation, with all the pluses and minuses that implies." skriver Kovach och Rosenstiel. Utvecklingen av teknologin har lett till spänningar mellan media och medborgare, då journalister är under ständig bevakning. Samtidigt finns det nu möjlighet för i stort sett vem som helst att bidra till nyhetsflödet, för vem som helst att ta mikrofonen, något som ju passar in i den demokrati vi strävar efter att leva i idag. Men vad händer egentligen när vanliga medborgare publicerar så kallade nyheter på internet? De behöver ju inte, till skillnad från profesionella journalister som ju både publicerar namn och vilken tidning de jobbar för, tänka på var sitt personliga eller profesionella rykte. De pressetiska regler som svenska media strävar efter att rätta sig efter blir plötsligt inte lika aktuella och Kovachs och Rosenstiels "Elements of Journalism" är det väl knappast det första man tänker på när man sätter sig för att uppdatera sitt Twitterkonto med de senaste nyheterna. Överlag är "Elements of Journalism" en bok full av etik och moral. "Since there are no laws of journalism, no regulations, no licensing and no formal self-policing, and since jorunalism by its nature can be exploitative, a heavy burden rests on the ethics and judgment of the individual journalist and he individual organization where he or she works."
Det är väl just därför de nya, sociala medierna är så pass mycket snabbare med nyheter idag. Gammelmedierna har för mycket på spel för att kunna publicera ett rykte så fort det nått redaktionen. 

"(The press needs to...) ...give citizens identifiable sources and verify the information, highlighting what's important to know and filtering out what's not."

Jag är helt för utvecklingen av sociala medier, men tycker att det är oerhört viktigt att vara medveten om att det inte altid är profesionella journalister som ligger bakom nyhetsflödet. Genom sociala medier kan vi få en överblick av vad som pågår i världen och  Jag tror aldrig att journalistiken som yrke kommer försvinna. Vi är i stort behov av människor som kan sätta på "de profesionella glasögonen", filtrera bort överflödiga nyheter och publicera vad som spelar stor roll för allmänheten. ("Journalism must strive to to make the significant interesting and relevant")
Som Kovachs och Rosentiel skriver, "Anyone can be a journalist. Not every one is." Jag tror detta är ett budskap vi måste ta med oss när dyker djupare in i teknikens värld. Vi måste förstå att det finns dem som försöker agera journalister, trots att de egentligen inte har tillräckligt med kunskap om yrket och vad det innebär. Sen är det upp till medborgarna att lära sig vilka som tillhör vilken grupp. 

En annan anledning till varför forskare, och jag, inte tror att nyhetstidningar kommer försvinna är pga. önskan efter samhörighet som medborgare känner. Att prata om nyheter och dela med sig av tankar och åsikter är något som människan gjort sedan urminnes tider. Som Kovachs och Rosenstiel skriver är det ett att sätt att få vänner och bilda relationer på. Vi väljer gärna att umgås med de som reagerar likadant på samma saker som vi gör. Därför är det viktigt att det finns ett media som når ut till alla medborgare. Gary Pruitt skriver

"Newspapers are the sole remaining mass medium in each local market... No other medium or institution, including government, can play that role given the fragmentation of audiences that has occured in all other forms of media"

Men vad händer då när våra tidningar och andra medier bestämmer sig för att ta ställning i politiska och rättsliga frågor och snarare fungerar som propagandakanaler snarare än allmän informations-kanaler? I kursbloggen står det om den amerikanska nyhetskanalen FOX, som i det senaste presidentvalet var emot Barack Obama och klart tog ställning för de partier med konservativa värderingar. Jag vet inte anledningen till varför de har valt att gå ut och göra detta, men det stridet helt klart mot flera "Elements of Journalism", kanske allra främst "Its practitioners must maintain an independence from those they cover". All journalistik är subjektiv. Det går inte att komma undan. Även om man försöker vara så objektiv som möjligt i sin rapportering är det ju någon som valt vad som skall rapporteras. Vad som är viktigt är att sträva efter att vara så objektiv som möjligt.
Känslor och åsikte måste sättas åt sidan när man tar på sig ansvaret att vara nyhetsförmedlare. Hur ska medborgarna annars kunna bilda sig en egen uppfattning? Om de redan har fått en så pass vinklad bild, att en sorts värdering är bättre än en annan, av verkligheten? För mig är det otroligt hur det skiftar i nyhetsvärlden. Å ena sidan har vi FOX News, som öppet visar var de står politiskt. Å andra sidan finns det i Kovachs och Rosenstiels bok exempel på homosexuella journalister som, i rädsla av att nyheterna skall bli vinklade, inte fått lov att rapportera nyheter som rör gayfrågor. Det andra elementet, som FOX News helt går emot, är "Journalisms first loyalty is to citizens.".
För mig är lojalitet att ge medborgarna en så stor och rättvis bild av verkligheten som möjligt. Mycket information leder till kunskap och gör det möjligt att bilda egna uppfattningar efter egna värderingar. När FOX News väljer att ta ställning och säga "Konservativa värderingar är rätta värderingar!" så ger inte de medborgarna en rättvis bild av världen, en värld där folk har rätt till olika åsikter. 

Till sist vill jag säga att journalistiken måste utvecklas i takt med teknologin. Naturligtvis kommer det vara svår. I och med mobiltelefoner med internetuppkoppling och iPads kommer det inte vara möjligt att alltid vara först med en nyhet. Det går dock fortfarande att komma med nya knep för att kombinera snabb journalistik med god journalistik. Aftonbladet är ett bra exempel på en redaktion (även om inte Aftonbladet kanske alltid förknippas med god journalistik...) som försöker ta del av utvecklingen, då de har en reporter som chattar live från Utöyarättegången. Även om de sociala medierna är enorma idag finns det fortfarande lojala journalister, som brinner för sitt yrke. Tack vare dem kommer den goda journalistiken aldrig dö ut. Den kommer bara ta nya former.

Blogguppgift C: När blir journalistisk fiktion?

Marc Weingarten definierar new journalism som ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Men var går egentligen gränsen mellan journalistik och skönlitteratur? Är det rätt att klassificiera en bok som fakta om den inte till hundra procent stämmer överens med sanningen?
Till hjälp för att besvara de här frågorna har jag läst Günter Wallraffs klassiker Längst därnere. Günter Wallraff är en tysk journalist som ofta fick material till sina reportage genom att i förklädnad leva en tid i de miljöer han ville skildra.  I Längst därnere sätter Wallraff på sig ett par färgade kontaktlinser och en brun peruk. Han låtsas tala tyska med en "turkisk" brytning (egentligen kastar han bara om ordföljden i meningar och säger inte hela ord utan t.ex. "arbet" istället för "arbeta"). Wallraff, eller "Ali" som han kallar sig, börjar, som så många andra turkar och invandrare, arbeta i Thyssens stålverk. Arbetsförhållandena är fruktansvärda och rasismen Wallraff utsätts för är chockerande.

Kan man då ta Wallraffs ord på allvar? Är denna bok ett reportage eller ska man ta den med en nypa salt? Vad jag reagerade på var att Wallraff har beskrivit ett  antal dialoger väldigt exakt. Även om han förde anteckningar under sin tid som "Ali" känns det otroligt att han lyckats komma ihåg dem ordagrant. Han skriver ibland: "Denna dialog är autentisk." men jag kan inte låta bli att fundera över huruvida han inte vinklat de något. Ingen journalistik är objektiv och ännu mindre sådan där journalisten ständigt utsätts för rasism och förtryck av människorna han vill porträttera.
Med detta sagt, att jag inte upplever boken som helt objektiv, vill jag påpeka att jag ändå definitivt tycker att boken bör gå under rubriken litterär journalistik. Wallraff har bara valt att göra sina undersökningar och intervjuer på ett originellt sätt, något som kan ha inneburit både för- och nackdelar. Fördelar - eftersom han har faktiskt har varit i situationerna han beskriver. Han har arbetat under livsfarliga förhållanden i stålverken och har varit försökskanin i medicinska studier. Han spenderade så pass mycket tid i de smutsiga omgivningarna att han utvecklade kronisk bronkit. Nackdelar - eftersom, som tidigare nämnt, Wallraff måste ha haft väldigt svårt för att vara objektiv och hela tiden befunnit sig på arbetarnas sida och sett det genom deras ögon. Klart är att det är beundransvärt hur långt Wallraff var villig att gå för att berätta sanningen.

Att boken är av journalistisk natur kan även ses på strukturen. Wallraff varvar kapitel med vad han upplever under sin tid som "Ali" med vad man kan kalla faktarutor. Dessa faktarutor innehåller b.la. tidningsartiklar, notiser och fakta om företagen "Ali" jobbar för. Detta visar på att Längst därnere är litterär journalistik snarare än fiktion. En annan skillnad är hur boken är uppbyggd. Det finns inget slut, ingen vändning, inget spännande avsnitt osv. Det är bara en lång beskrivning av vad Wallraff får stå ut med när han utger sig för att vara en turkisk gästarbetare. Att jag var medveten om att boken bygger på en sann historia spelade en väldigt stor roll när jag läste boken. Hade den varit en skönlitterär bok hade den inte alls varit lika spännande eller intressant att läsa - just eftersom det inte finns en röd tråd med en början och ett slut.

Språket Wallraff använder är enkelt. Det är beskrivande, som i ett reportage, men inte så målande som det kan vara i skönlitterära böcker. Hur boken är skriven är oerhört viktigt vid ett reportage som är så här långt. 300 sidor med invecklat språk och fackliga termer hade inte varit särskilt kul att läsa.

New Journalism för mig, tycker jag är ett sätt att göra journalistik och nyheter mer lättillgängligt. Hade inte Wallraff skrivit denna bok, som ju har blivit väldigt känd, tror jag att det är många som aldrig hade fått insikt i hur gästarbetarna levde under 80-talets Tyskland. Det är betydligt lättare att läsa en bok som är skriven ungefär som en berättelse än en lång artikel. Nackdelen är dock att när journalister arbetar på ett icke-konventionellt sätt så blir de ifrågasatta.

Var gränsen mellan fiktion och journalistik går tycker jag är ganska självklar. För mig är det, som sades i debatten om Liza Marklunds bok "Gömda", så fort författaren förändrar ett uns av sanningen. Med det menar jag inte att man måste komma ihåg dialoger ordagrant eller att man inte får lov att ändra färgen på någons tröja - utan jag menar när man som t.ex. Marklund gjorde i Gömda, ändrar en persons nationalitet - då går det från att vara journalistik till skönlitteratur. Kontexten skall var densamma som den var i verkligheten och de pressetiska reglarna skall följas, annars finns möjligheten att människan får en snedvriden uppfattning av världen.

Blogguppgift B: Pressetik

Två unga killar, 15 och 17 år gamla, är misstänkta för att ha knivhuggit en homosexuell man till döds. De är goda vänner och har setts tillsammans i samma religiösa samfund, som råkar vara ett muslimskt sådant. Sjuttonåringen driver dessutom en religiös blogg om extrema moralfrågor...

Journalister ställs ofta inför frågan: Vilken information är relevant att publicera? Bör man gå ut med namn, yrke, etnicitet etc. i media och i sådana fall i vilket skede? Och var går gränsen för vad allmänheten bör veta och vad allmänheten vill veta? Det verkar som att allmänheten vill veta så mycket som möjligt, det spelar ingen roll om informationen är relevant för fallet.
Olika medier har olika syn på hur personliga uppgifter skall hanteras. Dock måste de alla ta hänsyn till de Pressetiska regler som finns. Dessa regler finns för att skydda den enskilde från oförskyllt lidande.

Mitt första intryck är ganska splittrat. Å ena sidan tycker jag att det inte borde spela någon roll vad pojkarna har för religion eller att den ena har en religiös blogg. Att publicera denna information kommer enbart göra att den misstänksamhet och vilja att göra islam till syndabock som redan finns ännu större. Tyvärr finns det en tradition att direkt skylla en viss sorts kriminell gärning på muslimer. I somras när terroristattentaten i Norge skedde tog det inte lång tid innan muslimer pekades ut som skyldiga. Läs mer om det här: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/oskyldiga-muslimer-far-kla-skott-for-hogerextrem-terror_6361712.svd Homosexualitet är något som förkastas i många religiösa förbund, vilket majoriteten av människor är medvetna om. Då finns det knappast något poäng i att ta upp att pojkarna var djupt troende muslimer.
Å andra sidan tycker jag att det är viktigt, om nu polisen bekräftat att det var ett hatbrott, att göra folk medvetna om vad fundamentalism kan leda till. Det kanske snarare hade varit mer relevant att tala om att pojkarna var djupt troende, men ändå utelämna att det var islam det handlade om.

I de Pressetiska reglerna står det "10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.".
Problemet för media i denna fråga har alltså varit huruvida de båda pojkarnas etniska ursprung och  religiösa åskådning varit av betydelse när brottet begicks. Sydsvenskan valde att inte kommentera detta alls medan Aftonbladet valde att avslöja allt - att sjuttonåringen ber dagligen, att han anser att alla sexuella relationer som inte är mellan en man och kvinna är onaturliga osv. De påpekar dock att det inte behöver ha en direkt koppling till brottet men menar att undanhålla denna information är att inte berätta sanningen. Jag kan förstå detta resonemang men jag håller inte med om det. Även om denna information inte skulle vara relevant för brottet så kommer det enbart trigga de negativa föreställningar många människor har om islam och i detta fall Malmö och Rosengård. I denna situation måste journalisterna alltså fråga sig vad allmänheten är nyfiken på att veta och vad allmänheten bör veta för att kunna bilda sig en objektiv uppfattning om vilket skede brottsutredningen befinner sig i. När Aftonbladet säger att de tycker att allmänheten har rätt att få reda på all information (dvs. "sanningen" om pojkarna) får dem det att låta som att de prioriterar publikens intresse. I mina ögon verkar det snarare som att de enbart tänker på hur många flera bilagor de kommer sälja om de publicerar lite mer information än andra tidningar - som tidigare nämnt anser jag ju att allmänheten är intresserad av att få så mycket information som möjligt .

Detta för mig vidare till punkt 7 i de Pressetiska reglerna: "7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Behöver allmänheten veta vilken religion pojkarna tillhör och att en av dem driver en religiös blogg? Det tycker inte jag. När Aftonbladet och QX valde att publicera dessa uppgifter hade åklagararen varit noga med att avfärda alla hatbrottsmisstankar. Det verkar som om de enbart publicerat dessa uppgifter eftersom de vet att folk vill läsa om det. När Aftonbladet dessutom väljer att publicera utdrag ur sjuttonåringens blogg blir det väldigt enkelt att ta reda på pojkens identitet - det är bara att göra en snabb internetsökning och på internet som ju blivit en slags media för nyheter där folk kan skriva vad de vill utan att ta hänsyn till några Pressetiska regler. På bloggar och forum är man i stort sett fri att skriva precis vad man vill.

Det här med att publicera namn är ett annat problem. Ska man hänga ut brottslingar med namn och foto i media?
I artikeln Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare diskuterar Stig Hadenius huruvida man oftare bör publicera namn på kriminella. Han menar att genom att göra detta kan man förhindra många brott och främst då sexualbrott där gärningsmännen ofta upprepar sig. Detta kanske stämmer, men i fallet med de två pojkarna tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med vilka uppgifter man publicerar. Först och främst är de fortfarande omyndiga - de är alltså barn som begått brott. Att publicera deras namn kommer skada inte bara dem utan även deras familj. Föräldrarna kommer ifrågasättas, syskonen kommer inte kunna leva normala liv. Detta problem omnämns även i de Pressetiska reglerna: "15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges."

När media väljer att publicera information som gör att gärningsmännen lätt kan identifieras ges allmänheten möjligheten att ta lagen i egna händer. Då bör man tänka - är det klokt att ge 9 miljoner människor möjligheten att agera polis och domare? Jag är säker på att polisen noga övervägde vilken information som var relevant i detta fall. Om polisen poängterade att det inte var ett hatbrott ser jag ingen anledning till varför media behövde gå ut med information om pojkarnas religiösa tro. Religion, liksom politiska åsikter, är något många människor ser som en privat sak. Att gå ut med sådan information i media tycker jag enbart är OK när det bevisats att det var av relevans under brottsundersökningen - inte förrän då är det något som allmänheten bör ta del av.

Att tillägga till denna diskussion är att jag har sökt lite artiklar om denna händelse och fick fram den här på QX:s hemsida http://www.qx.se/samhalle/11327/varfor-mordades-daniel-nordstrom. Om det som står i artikeln stämmer, dvs att den är grundad på polisförhören med pojkarna, tycker jag att det är uppseendeväckande att åklagaren inte ens övervägde att döma pojkarna för hatbrott. Jag tycker inte att det är rätt att direkt anta att det handlar om hatbrott bara för att pojkarna var djupt troende - men att direkt utesluta det är att blunda för de problem som kan uppstå till följd av fundamentalism.

Blogguppgift A: Nyhetsvärdering

"Prins begravd i lavinolycka - återupplivad!"

står det överst på Aftonbladets hemsida. Samtidigt på Svenska Dagbladet står

"Sverige har satt nytt rekord i sjukfrånvaro"

Så lyder rubrikerna hos två av Sveriges största nättidningar. Hur kommer det sig att de är så olika? Visserligen nämns den norska prinsen på SvD:s hemsida, men inte förrän en bit ned. Aftonbladet har inte ens tagit upp problemet med de höga siffrorna vad gäller sjukfrånvaro. De båda tidningarna har tydligen väldigt olika åsikter när det gäller vad för slags nyheter som har störst värde.

Enligt Björn Häger finns det en slags formel för  hur medier väljer vad som skall bli nyheter. Det finns en rad olika faktorer som spelar roll och de viktigaste presenterar han i form av VINKELN som står för Vikt, Icke-normalt, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbegripligt och Nytt.

En av de händelser som det talats mycket om denna vecka är 48-åriga Whitney Houstons plötsliga bortgång. Måndagen den trettonde februari kunde man längst ned på framsidan av Svenska Dagbladet läsa hur hon var en av de största och mest betydelsefulla för soulscenen. I kulturdelen fanns ett helt uppslag om divan och hur "En hel värld sörjer en unik artist." Hur kommer det sig att miljoner intresserar sig för detta? Människor dör ju varje dag....

Enligt Hägers teori skulle man kunna förklara det så här: Ju allvarligare händelse, desto större blir nyheten. Vikten av ett dödsfall är stor. Hade Whitney blivit allvarligt skadad hade det kanske nämnts i någon tidnings "kändis-del", till exempel Aftonbladets Klick!. Nu när fallet var så att det handlade om en bortgång var nyheten till och med så pass viktig att den hamnade på Svenska Dagbladets framsida, en tidning som normalt inte tar upp kändisnyheter. Händelsen är också Icke-normal. Whitney kämpade under lång tid med ett tungt drogmissbruk, vilket många människor vad medvetna om. Ändå var hennes bortgång oväntad, något som ger nyheten större värde än om hon hade varit sjuk under en längre tid innan hon gick bort. Faktorn Närhet, som innebär att vi intresserar oss för det som sker i vår omgivning, kanske ej kan förklara lika bra varför nyheten blev så stor. Whitneys bortgång var varken geografiskt eller kulturellt nära de flesta av oss. Hon var en stjärna i USA främst under 80- och 90-talet. Att hon var en Elitperson väger dock upp detta, för visst var hon en sådan. Whitney var någon man såg upp till (nåväl, bortsett från drogmissbruket...); hon var en riktig superkändis. Hon var en fantastisk sångerska och sålde mer än 170 miljoner album under sin livstid. Medias ständiga bevakning av kändisar gör att det till sist nästan känns som att vi känner dem, och visst bryr man sig när någon man känner plötsligt går bort. Nyheten var också väldigt Lättbegriplig. Människor från de flesta generationer vet vem Whitney Houston var. Det krävdes ingen presentation och det krävdes ingen särskild kunskap för att förstå. Det handlade rätt och slätt om att en kändis hade dött. Konflikt och Nytt har inte så mycket med värdet i just denna nyhet att göra. Det är snarare att hon var en Elitperson som gjorde denna nyhet till en av de största.

Samma dag var den största nyheten i Svenska Dagbladet hur 180 personer anmält att de drabbats av narkolepsi efter att ha blivit vaccinerade mot svininfluensa. På framsidan finns ett antal bilder på barn som nu är kroniskt sjuka. När man bläddrar i tidningen och kommer fram till det aktuella uppslaget lyder rubriken

"8 av 10 oroar sig över att inte kunna jobba"

I Bengt Johanssons studie Vid Nyhetsdesken - En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner finns en tabell över vad journalistkåren anser är de viktigaste faktorerna som spelar roll när det gäller nyhetsvärdering. Se lista nedan

• Händelsen handlar om viktiga personer  
• Händelsen är sensationell och oväntad
• Händelsen intresserar många människor 
• Händelsen är dramatisk och spännande 
• Händelsen ökar människors insikt och kunskap om omvärlden 
• Händelsen gör människor medvetna om missförhållanden i samhället 
• Händelsen har konsekvenser för människors vardagsliv 

Nu är det lätt att begripa varför just denna nyhet ansågs vara så pass viktig att den hamnade på förstasidan. Händelsen är verkligt sensationell och oväntad. Regeringen uppmanar hela befolkningen att gå och vaccinera sig mot svininfluensa - och så händer det här. En av bieffekterna är den kroniska sjukdomen narkolepsi. Vidare intresserar det många människor, närmare bestämt alla miljoner människor som vaccinerades och händelsen är dessutom dramatisk. Det är lätt att identifera sig med människorna på bilderna. Vem som helst kan drabbas; en dotter, en bror, en vän. Därför är nyheten av stort värde. Om man googlar swine flu + narcolepsy får man 203 000 träffar. Jag hittar en artikeln från New York Times från augusti 2011. Tydligen har det länge varit känt att en av bieffekterna är narkolepsi, men det är inte förrän det drabbat svenska medborgare som Svenska Dagbladet väljer att göra det till huvudrubrik. Här kommer Hägers Närhet att spela stor roll. I Johanssons studie nämns även där vikten av detta;


"Människor ska också kunna identifiera sig själva med händelsen, vilket gör att sådant som ligger nära människors kulturellt och geografiskt intresserar dem mer (Østgård, 1965; Hvitfelt, 1985; Shoemaker m fl., 1996,; Allern, 2001; Harcup & O’Neill, 2001)."


De två absolut viktigaste faktorerna som ständigt får kämpa mot varandra är intresse och vikt. Skall en händelse bli en nyhet för att den är viktig att tala om eller skall den bli en nyhet för att den är intressant? Whitney Houstons bortgång är inte det viktigaste som hänt denna vecka (Ifall du inte var familj eller nära vän till henne) men ändå fick den så otroligt mycket mediauppmärksamhet. Det verkar som att de flesta tidningar börjar tycka att det är viktigare att skriva om saker som intresserar läsaren. Jag har svårt att tro att en tidning som Svenska Dagbladet för 50 år sedan skulle sätta en popstjärnas död på framsidan av måndagens bilaga för att sedan skriva ett helt uppslag om henne.

PS. För att svara på frågan högst upp. Olika press anser olika saker vara viktiga. Tidningar som Aftonbladet lägger för det mesta större vikt vid t.ex. kändisar och enskilda personer än politik - där av huvudrubriken om den norske prinsen. Det är i alla fall så jag uppfattar det.